Teleskopinköp
Lite innan julen 2014 köpte jag ett nytt teleskop. Jag hade gått och funderat på det länge i och med att jag väntade på ett arv. Det finns en otroligt välsorterad astronomiaffär i Skara (inte långt härifrån) som heter ASTROSWEDEN och jag hade besökt deras webbsida många gånger. Först tänkte jag mig ett teleskop med så stor öppning som möjligt eftersom den är avgörande för hur ljusstarka objekt man kan se. Jag hade dessutom tänkt att börja fotografera. Mitt första val blev ett 12” Dobsonteleskop. Jag funderade också på ett 16” av samma slag. De ser ut så här:
Dobsonteleskopet har en så enkel upphängning som möjligt, bestående i princip av spånplattor. Det här är av goto-typ, vilket innebär att det finns en databas med ett stort antal himmelsobjekt lagrade i handkontrollen, som sitter på sidan. Teleskopet drivs av två motorer, en vrider horisontellt och en annan vrider vertikalt. Man ”alignar" teleskopet genom att rikta det mot tre stycken ljusstarka strjärnor på himlen. Datorn i det räknar då ut vilka tre det är (deras avstånd inbördes är unika!) och då vet teleskopet precis var de olika objekten finns på himlen. Man kan sedan knappa in t.ex. Jupiter och så söker teleskopet själv upp Jupiter. Eftersom mesta tiden med mitt gamla teleskop gick till att hitta det jag ville se, så var ett goto-teleskop ett måste.
Jag tittade också lite förstrött på mer traditionella teleskop, både av Newtontyp och av Schmidt-Cassergrain typ. Newtonteleskopet är ett vanligt spegeltelskop (vilket dobson teleskopet också är) med en parabolisk spegel i botten på en lång tub, en liten sekundärspegel nära öppningen, som reflekterar ljuset åt sidan och ut genom okularet (den del som man tittar genom) på sidan. Genom att sätta dit olika oklar kan man få olika förstoring.
Ett Scmidt-Cassergrain teleskop är en kombination av två olika principer. Cassergrain-teleskopet beskrivs i bilden till vänster. Det uppfanns av en katolsk präst, Leopold Cassergrain, 1672. Fördelen är att det blir väldigt kompakt, men har ändå lång brännvidd. Därmed kan man få stor förstoring och det lämpar sig för planetobservationer. Nackdelen är att spegeln måste vara sfärisk och att det därmed uppkommer brytningsfel i kanten av synfältet. Det kan man korrigera genom att sätta en speciellt slipad glasskiva i tubens öppning. Det var en estlandssvensk, som hette Bernhard Schmidt som kom på det 1930.
Jag funderade alltså också på ett sådant. T.ex. den modellen som finns till höger. Det är 8” och skulle vara ett lämpligt allroundteleskop. Men jag tänkte att det var nog bäst att fråga någon expert om råd och då affären låg ganska nära tänkte jag åka dit och höra mig för. Tillfället kom helt oväntat då vi körde hem från Eskilstuna och jag insåg att vi skulle passera Skara och att affären låg alldeles bredvid E20. Och jag fick veta en hel del, som jag inte hade tänkt på. Ett stort Dobson-teleskop väger ungefär 50 kg och det bär man inte med sig hur som helst. Dessutom måste det justeras (kollimeras) stort sett inför varje observationstillfälle. Jag fick också veta att skulle jag fotografera deep-sky objekt (nebulosor, galaxer och stjärnhopar) så krävdes helt annan utrustning i en helt annan prisklass om det skulle bli bra. Förutom en överdimensionerad montering, måste man ha guideteleskop, så man hela tiden kan justera för ojämnheter i motorn och i alignment. Kameran var också en dyr pjäs, så jag insåg att det var bara att glömma. Jag blev förevisad en ny modell, Celestron Evolution, som hade inbyggt WiFI och som kunde styras från en surfplatta. Det var det mest användarvänliga teleskopet som fanns.
Så det blev såklart ett sådant jag köpte. Det syns till vänster. Det fanns i olika storlekar varav den största var 9”. Såklart jag skulle ha den, men den visade sig ha ett designfel: Tuben gick inte att ställa rakt upp i zenith, för den tog emot bottenplattan! Hur sjutton kan man göra en sådan miss! Så det blev en 8” istället. Enligt reklamen ska man kunna fotografera deep-sky objekt utan större problem. Men då behöver man en systemkamera som man skruvar fast istället för okularet. Och en sådan har jag inte… Men jag köpte lite mer tillbehör. Först ett zoom-okular, där man genom att vrida på en ring kunde få brännvidd mellan 24 och 8 mm. Så köpte jag en planetkamera, ja, det är egentligen en webbkamera utan lins. Man sätter den istället för okular och så kan man ta kort om man kopplar den till en dator. Killen rekommenderade en Barlowlins, som förstorar bilden ytterligare för han sa att det behövdes om man skulle ta planetbilder. I nästa inlägg ska jag visa hur bilderna blir och vilka problem jag hade med att få ordning på det hela.
Förstoring
När jag berättar om mitt teleskop frågar folk i allmänhet: Hur stor förstoring har det? Men det är egentligen inte speciellt intressant, såvida man inte vill syssla med planetobservationer och variabla stjärnor. Stor förstoring medför att man ser väldigt lite av himlen och i regel vill man ha en större överblick. Det är också så att ju större förstoring, desto sämre bild eftersom störningar i atmosfären syns mycket tydligare. Ävenså visar sig optiska defekter tydligare. För varje teleskop finns en maximal förstoring och för mitt teleskop är det 480 ggr. Det innebär ett okular med brännvidden 4 mm. Jag kan med en gång säga att för normala observatiosnförhållanden fungerar inte detta. Det ska vara alldeles lugnt och helt fritt från störande ljus och teleskopet ska stå extremt stadigt. Jag ska visa med lite bilder på grannens lada hur stor förstoring jag kan få. Först har vi en bild av teleskop och lada tagen med min lilla kompaktkamera (Canon Powershot SX230 HS) utan förstoring. Man ser en röd lada rakt framför teleskopet och strax under taknocken ser man en vit fläck, som med lite god vilja kan tolkas som ett fönster.
I nästa bild har jag tagit en likadan bild fast med maximal förstoring med kameran, 14 ggr. Man ser nu tydligt att det är ett fint fönster uppe i gaveltoppen.
I nästa bild ser man fönstret som det ser ut för blotta ögat med ett 40 mm okular (50 ggr förstoring). Det är taget med samma kamera direkt genom okularet. Jag ska senare förklara hur det går till. Man ser att bilden är tydlig och man se fina detaljer i den.
Nästa bild är tagen med större förstoring, troligen 100 ggr. Har tyvärr inte antecknat vilket okular jag använde. Dessutom har jag nog använt kamerans zoom, så det är svårt att beräkna exakt förstoring. Den är tagen på samma sätt genom okularet och man ser att spröjsarna behöver målas och fönstren tvättas. Men att göra det uppe i taknocken är inte speciellt lätt.
Nästa bild är tagen med Barlowlins och bör då ha en förstoring på ca 200 ggr. Vi ser att den är betydligt suddigare än den tidigare men man ser fortfarande en hel del detaljer.
Till sist har jag tagit en bild med maximal förstoring. Bilden i teleskopet har en förstoring på 500 ggr. Till det kommer kamerans zoom på 14 ggr. Bilden ska föreställa ett kors mellan två spröjsar. Man ser att den är helt oanvändbar, man ser bara ett blurrigt vitt.
Alla bilderna ovan är tagna med min lilla kompaktkamera genom okularet. Uppställningen ses nedan. Jag klämmer fast en hållare på okularet och på den finns två skenor där jag skruvar fast kameran i den horisontella skenan och sedna använder de andra skenorna för att centrera kameran över okularet. I plattformen som sitter ovanpå teleskopet kan man skruva fast en kamera och ta kort med långa exponeringstider på stjärnor och andra objekt.
Planetfoton, utrustning
Det råd jag fick när jag köpte teleskopet var att börja med planetfoto och månfoto och sedan eventuellt ge mig på deep sky fotografering.
Jag köpte då en lagom nybörjarkamera, Celsestron Nextimage, som syns bredvid. Det är egentligen en webbkamera, som man sätter in där okularet skulle finnas. Det går sedan en sladd från kameran till datorn så man kan se bilden i datorn. CCD-chipet klara en upplösning på 640x480 pixlar vilket är fullt tillräckligt för de små områden man kan se. Kameran har nämligen ett väldigt litet synfält och använder man dessutom Barlowlins så blir det ännu mindre.
Tekniken när ska ta planetbilder är att man tar en film och omvandlar den till en serie stillbilder. De bästa av dessa väljer man sedan ut och ”stackar”. Det innebär att man lägger dem ovanpå varandra och tar det som är gemensamt för alla bilderna och då ska det bli en fin och skarp bild av föremålet. det rekommenderas att man använder ett program som heter iCap för att fånga filmen och ett annat som heter Registax för att stacka dem. Bägge programmen är gratis, men de kör bara på PC. Så jag lånade Helens HP, installerade programmen och började ta kort på grannens lada. Det var en massa inställningar, där jag bara begrep en bråkdel. Jag snickrade till ett litet bord, som fanns till mitt gamla teleskop, där jag kunde lägga datorn.
Bilden bredvid är taget med kameran enbart och på mittrutan i ladans fönster. Den är behandlat i iPhoto för tt bli tydligare och få större kontraster men man ser på rutorna att det kanske har blivit för mycket av det goda. Bilden ska jämföras med den fjärde bilden i avsnittet om förstoring. Enligt min mening blev bilden genom okularet betydligt bättre.
Här bredvid ses samma bild som ovan, fast utan efterbehandling. Man ser att kontrasten är sämre och bilden är suddigare.
Bilderna ovan är alltså tagna med enbart kameran i teleskopet. Man kan sätta in en Barlowlins, som fördubblar bilden. Då blir det som på bilden till vänster. Den föreställer det övre krysset i bilden ovan. Man ser att bilden är suddig, men man ser inte fler detaljer. Förmodligen beror detta på att luften är orolig och att kameran tar 30 bilder per sekund, dvs det är 1/30 sek exponeringstid. Den är såpass lång att orolig luft ger suddiga bilder. Och möjligen kan det bero på att jag inte ha ställt in parametrarna korrekt.
Bilderna ovan är tagna med en PC. Programvaran var inte alldeles stabil och den hängde sig ofta. Styrplattan på den aktuella datorn var dessutom tämligen oprecis, så det var rätt jobbigt att använda den. Jag sökte därför efter motsvarande program på macen och jag hittade två stycken stack-program, som var gratis men inget för att fånga filmen. Proceduren blev då följande: Jag använde iCap på PC för att fånga filmen, kopierade den till en USB-sticka och från den kopierade jag den till Macen. Filmen var i AVI-format men stackprogrammen vile ha den i antingen mov-format eller som lösa bilder i jpg-format. Så jag fick först konvertera avi-filen till mov-format, sedan i ett annat program konvertera denna film till bilder. Jobbigt! Och det var inte alltid det gick att konvertera eftersom iCap sparade filmen utan index. VLC kunde spela upp den, men inga andra program. Men så slog det mg plötsligt, min kamera var ju i princip en webbkamera, då borde jag ju kunna fånga bilden med Quicktime player. Och si, det gick alldeles utmärkt! Jag fångar nu bilden med quicktime på min bärbara mac och sparar filmen i dropbox. Därifrån öppnar jag den på min stationära dator och behandlar den vidare där.
Planetfoto, Jupiter
Eftersom Jupiter står högt på himlen nu var det naturligt att börja med att fota den. Jag gjorde som man skulle göra, använde webbkameran plus Barlowlins, tog ett antal filmer och stackade sedan dem. Men jag blev besviken, det blev suddiga och otydliga bilder.
Härbredvid ser ni en av de bättre bilderna. Man ser tydligt linjerna och man kan också så att de är röda. Men det är inte alls samma skärpa som i okularet, där man dessutom ser de fyra största månarna. Jag försökte ta kort genom okularet på Jupiter, men det blev bara en lysande skiva. Förmodligen överexponerades bilderna eftersom jag hade automatiken på. Batteriet tog dessutom slut i paddan som jag styrde med och plötsligt började teleskopet flytta runt lite som det tyckte.
Eftersom det är så stor förstoring måste Jupiter stå absolut i centrum av bilden om man ska se den i kameran. Även om man ser Jupiter i okularet, så är det inte alls säkert att man gör det när kameran kommer dit. Jag brukar först hitta Juoiter med ett 40 mm okular. Sedan byter jag till ett zoom-okular och börjar med 24 mm för att sluta med 8 mm. Det ger 250 ggr förstoring. sedan byter jag ut okularet mot kameran utan Barlowlins och när jag hittat Jupiter som centrar jag så mycket som möjligt. Sedan sätter jag dit Barlowlinsen och har då en bild som den härovan. Jag tror faktiskt det är lite över teleskopets förmåga. Men använder jag inte Barlowlinsen blir det bara en ljus fläck som på bilden nedan.
Här ser man två av månarna, men fokuseringen lämnar en del övrigt att önska. Dessutom är bilden överexponerad, man kan bara skymta banden med god vilja. På PC:n kunda jag faktiskt ställa in exponeringstiden, men det kan jag inte på Macen.
Jag har lagt upp en originalfilm så man ser hur resultatet blir. Man kan stundtals skymta eller åtminstone ana en betydligt bättre bild än den darriga och suddiga man ser. Att bilden darrar så beror på att det blåste lite den dagen och jag tror att när man stackar bilderna så förstärks suddigheten. Men det är bara att försöka på nytt, det ser ut att bli klart i kväll, dock är det fullmåne, så det lär väl inte bli så bra bilder. Jag ska i varje fall försöka att få en bra bild av Jupiter genom okularet.
