Albert Löfgren (1872-1930)
Militärmusikens mästare
Verkade i Fristad 1904-1910
av Helen Flensburg


En sällsynt begåvad 10-åring kom år 1883 från ett fattigt hem i Hasslösa till Axvalla hed för att påbörja tjänst som trumslagare. Säkert hörde han till de yngsta som någonsin antagits vid ett svenskt regemente. Hans båda äldre bröder fanns redan där som regements-musiker, och alla hette de Gren. Det gick ju inte för sig, så enligt tidens sed tilldelades Albert namnet Löfgren, mellanbrodern Carl fick heta Lundgren och äldste brodern August fick behålla namnet Gren.

Av broder Carl lärde Albert sig att spela klarinett. Det kom att bli hans huvudinstrument, och han blev så skicklig att han snart var efterfrågad vida kring av olika militärorkestrar. Hans flit och framåtanda gav honom tidigt sergeants grad, och förde honom till Stockholm där han bl.a. spelade fiol i Hjalmar Meissners orkester.

Han spelade även i flera teaterkapell och i Tor Aulins konsertorkester. Samtidigt bedrev han studier i musik, och kunde år 1896, 24 år gammal, få ut en examen som militär musikdirektör med högsta betyg.

Som sådan kunde han nu skaffa sig uppdrag utanför den militära säsongen, som bara varade under sommarmånaderna. Löfgren avancerade snabbt och gjorde sig ett namn både inom den civila musiken och som militärmusiker. Under sin livstid hann han bl.a. med att vara soloklarinettist både i Stockholms och Göteborgs symfoniorkestrar.

Han dirigerade Göteborgs-symfonikerna såväl som Göta Par Bricoles sångkör och var körinstruktör i Göteborgs filharmoniska sällskap, samt innehade viktiga uppgifter som lärare vid Göteborgs orkesterskola. Så småningom blev han också musikdirektör vid Kungl. Göta Artilleriregemente.

Han samarbetade med Vilhelm Stenhammar, och man kan lugnt påstå att han vid sekelskiftet var en central gestalt inom Göteborgs musikliv. Han belönades på nationell nivå med utmärkelsen Litteris et Artibus och blev även invald i Svenska Kungliga Musikakademien.

Framför allt har man prisat hans förmåga att arrangera och instrumentera musik för de blåsorkestrar han arbetade med. Man har t.o.m. omtalat honom som landets skickligaste i det gebitet.

Men han ville gärna ha en egen musikkår och år 1904 får Löfgren anställning som musikanförare med ansvar för kåren vid Älvsborgs regemente i Fristad.

Musikkåren hade vid denna tid en nergångsperiod, och det blev Löfgrens uppgift att höja kvaliteten. Genom kunnighet, arbetsförmåga och stimulerande ledning, kombinerad med en del nyrekrytering, lyckades han så bra att musikkåren efter ett par år fick ett eftertraktat engagemang på Blanch's Café i Stockholm.

Här kom Hugo Alfvén och lyssnade och skrev berömmande ord både om Löfgren och om hans musikkår. Denna mässingsorkester hade han förnyat genom att införa träblåsare, vilket väsentligt höjde den musikaliska kvaliteten till svensk elitnivå.

Under sin tid vid Fristad Hed blommade också hans förkärlek för folkmusiken upp. Åtskilliga kompositioner gav han namn som erinrar om Västgötabygden, såsom Knallebygdelåt, Elfborgsvalsen, Lefve Fristad och inte minst Fristadtrallen samt låtar från Gäsene, Kind och Mark.

I Svenska nationalmelodier vävde han in en rad välkända folkmelodier som kan spåras tillbaka till 1600-talet. Här har Löfgren också rikligt arrangerat folkliga dansmelodier i 2/4-dels takt, som han var speciellt förtjust i. Han är också känd för Beväringsdans från Axevalla he´. Den blev på sin tid ett riktigt örhänge, kanske mest på grund av den roliga texten om igelkottaskinnet där hustrun vänder alla taggarna in när hon lagar gubbens byxor.

Det berättas också att Löfgren var känd för att ofta återfinnas bakom ett fiskespö i en roddbåt på Öresjö, och att man t o m kunde få honom att stanna kvar så länge att förmiddagens repetitioner ställdes in.

Albert Löfgren var gift ,med Jenny Kristina Andersson och familjen flyttade till Göteborg där den utökades till åtta barn. Själv gick Albert Löfgren i pension 1925, efter att hans hälsa börjat svikta. Han bosatte sig då i sin hembygd, Lidängen i Istrum. Här på Billingens vackra västsluttning levde han sin sista tid. Han dog 1930 och hans grav finns på kyrkogården i Eggby.

Sju av de åtta barnen blev goda musiker. Av dessa är Nils Lövgren mest känd. Han läste till ingenjör och bosatte sig i Malmö. Han arrangerade och gav ut en mängd folkmusik på eget förlag och var aktiv inom Malmös musikliv.

Regementet var placerat i Fristad mellan åren 1797 och 1914. Soldaterna eller knektarna, som de kallades kom från skilda håll i Sjuhäradsbygden. Från tidig vår till höst var de stationerade på heden i Fristad.

Indelningsverket infördes av Karl XI, i slutet av 1600-talet. Sverige delades in i små områden, där minst en knekt skulle finnas. Vissa större gårdar, rotehållare, skulle underhålla soldaten med ett torp. Här hade soldaten sin fasta bosättning och kunde bedriva jordbruk i liten skala. Han kunde också syssla med hantverk. Rotehållaren skulle sörja för en viss årslön, spannmål och bränsle. Vid jul fick soldaten extra tilldelning. Indelningsverket ersattes 1901 med allmän värnplikt.

Dagligt liv på Fristad hed. Reveljen blåstes klockan 5. Då var det dags att lämna tälten. Frukost väntade och klockan 13 var det middag. Vapenövningar och exercis var stående inslag på heden och dessutom milslånga marscher.

Soldatlivet var inte bara detta. Det fanns en krog, där öl och brännvin serverades. Civilbefolkningen lockades till heden och ibland blev det slagsmål mellan knektar och fristadsbor. Någon gång kom tivolin till platsen och dans ordnades både på dansbana och i en musiksal. Teater spelades också. Söndagar var det kyrkparad och då kände sig soldaterna vara i centrum. Midsommar firades med dans kring lövad majstång och anhöriga kunde hälsa på. När järnvägen var klar år 1863 gick det på midsommardagen extratåg till Fristad och folk kom i massor till gudstjänsten och såg på kyrkparaden.

Livet på Fristad hed präglade hela samhället. När soldaterna lämnade Fristad den 6 oktober 1914 för att marschera till Borås fick skolbarnen ledigt och många fristadsbor var på plats för att ta farväl av knektarna.


Se bilder här